It is very, very synd om oss

Vi har inte riktigt kommit till Koh Chang ännu. Som i tidigare avsnitt berättat har ju Lina såväl som Katten drabbats av varsin form av magåkomma, utan att gå närmare in på sjukdomsbild och liknande. Men en sak har det medfört. Feber och drastiskt minskad matlust. Så vår hemska nattbuss (kaxigt sade vi oss att nattbåt, numer även känd som grisbåten, skulle vi aldrig åka igen, men nattbuss, det är ju lugnt o soft.) till Bangkok, med vilken vi anlände kl 5 i morse, var inget trevligt färdmedel. Magsmärtor vid minsta intag samt ovilja att dricka vatten pga läskig toalett dit man endast går med någon slags deathwish, toppat med den briljanta idén att sätta ett intag till hela bussens luftkonditioneringssystem inne på sagda toalett (varför..varför?!?) gjorde att det inte fanns en chans i..någonstans att vi orkade sätta oss på en 7-timmarstur till Koh Chang direkt.
Så vi tog in på D&D Inn igen, för att unna oss sömn i en fräsch säng och sedan försöka hitta en läkare i stan.

Själva läkarbesöket slutade med att Lina blev något blodfattigare, men samtidigt lugnad, ingen Denguefeber eller Malaria, jag blev klämd på magen i sidådär 3 sekunder innan vi båda fick ungefär samma diagnos och vi båda har nu blivit pillertrillare av stora mått!
Jag har minst 5 läckra att knapra mig igenom före, under och efter måltid (vilket blir lite lustigt när måltiden består av en ynklig cheese sandwich) och Lina har lite antibiotika och annat skoj att krydda sina med!

Nåja - vi låter oss inte avskräckas så lätt, bara nästan, och har bestämt oss för en natt till i BK. Tryggheten i att veta att man är ok innan man sätter sig på en buss med äcklig toa överväger rädslan att få lungkollaps av smog.

Tråkigt jsut nu - ingen av oss hyser någon större lust till Thaimat. Som ju är så fantastiskt egentligen. Men för min del är den just nu nere och simmar med humrarna.

Vi återkommer när vi rehabat oss upp till ytan igen och då förhoppningsvis med fina bilder från Koh Chang och Anna och Camilla med sina hubbies!