Christchurch

Dag tre i Christchurch. jag har spankulerat omkring pa formiddagen, trott efter en somnlos natt, varfor vet jag inte da det faktiskt ar svart att kanna sig stressad pa nagot vis i denna o-nation, till och med for mig. Kanske var gardagens aktiviteter en alltfor skarp paminnelse om att livet faktiskt pagar dar i norra hemisfaren, pa rakt motsatt sida planeten.

Tillsammans med mina numera mycket goda vanner Marlou & Bart (annu nagra flygande hollandare), Eyren och Andrew (som blir valdigt lustig i kontakt med vin) tog jag shuttle-bussen mot flygplatsen och steg av vid Antarctic Centre. Detta ar en ganska utmanande turistfalla, fortackt som ett forskningsinformationscenter och aven som den plats varifran de tunga Helcules-flygplanen avgar med den arliga kullen dodsforaktande forskare som ska tillbringa mer eller mindre tid i Antarktis.
Det som avslojar turistfallan kan vara intradet pa 30 dollar (ca 170kr) eller kanske ar det souvenirshoppen i entren dar du bland annat kan inforskaffa dig ett gosedjurs-far eller varfor inte en pingvin i en konservburk. Varfor inte?
Vi foll i alla fall for tricket, nastan enbart pga de blaogda pingviner som centret har i sin ago. Ett gang mer eller mindre defekta sma pluttiga frack-faglar som har raddats fran sitt ode efter diverse close encounters med katter, hundar, batmotorer och fiskekrokar.

I alla fall. Av nagon anledning, som kanske har sin forklaring djupt i de dunkla hemlangtande vrarna av mitt undermedvetna, sa beslutade jag mig for att frivilligt ga in i ett rum fyllt med sno och is och diverse talt och skotrar, dar man simulerade en Antarktisk snostorm med vindhastigheter som uppgick till 44 mph. Det var 8 harliga minusgrader i rummet nar vi steg in, som snabbt utokades till som minst 20 minus nar vindeffekten satte in.
Som en svensk i host-/vinterexil kandes det nagorlunda bekant, pa det dar otrevliga sattet det kan gora nar man nastan har borjat tro att man aldrig mer kommer uppleva en vinter och sen plotsligt inser att det faktiskt fortfarande finns sadana foreteelser som bitande isvindar och knarrande sno. Kunde dock inte kvasa ett litet, knappt kannbart sting av fosterlandsk nostalgi dar jag stod och huttrade med hander som fortvivlat skrek efter varma lovikka-vantar.
Efter att ha overlevt stormen fick vi aterlamna jackorna och bege oss mot pingvin-lagret. Det var otroligt sota sma icke-flygande faglar som motte vara ogon och skojigt nog var det ocksa dags for dem att ata sin middag. Eftersom vissa var blinda och andra bara kunde simma i cirklar sa matades en del pa land och en del i vatten. Film pa detta finns snart pa youtube.

Efter denna langa dag, som foregatts av en halvlang kvall for min och Eyrens del (vissa andra var ganska sa grona i ansiktet efter var avskedsmiddag/utekvall) sa transporterade vi oss tillbaks till det hostel dar bade jag och Eyren skulle husera, och tillagade en harligt nyttig sallad (med vitt skilda ingredienser sasom jordgubbar och avocado, kyckling och valnotter samt groddar - mums) som intogs under stor trevnad och samtal om allt mellan himmel och jord.

I morgon hoppas jag pa att mota upp de valdigt underhallande walesarna Neil och George (kolla in deras skitroliga blogg pa www.koalaparla.com som Top Gear i reseform). Men forst ska jag, Donna och Nathan ta var hyrbil och aka pa aventyr hela dagen!

Fridens pa er
:)

Igloo. Kallt.


Man har ju en del skotervana innanfor vasten..

en tvattakta Hagglunds, som anvands flitigt pa Antarktis.

Jattekallt.

Nagra glada fotter

Denna krake ar helblind och nagot sa ovanligt som en anorektisk pingvin som de maste tvangsmata. Vilket gor henne arg efterat.

Avslutande middag efter an lang dag. Sa hog mysfaktor som det blir i ett gemensamt kok med smutsiga backpackers, vilket faktiskt ar valdigt mysigt.