The journey is the experience: Ooohhh, det närmar sig nu...

Nu är jag tillbaks i Bangkok igen. För sista gången denna resa och förmodligen på ganksa länge. Känns som jag har gjort denna stad nu, eller tja, omgivningarna runt Khaosan då. Och efter idag kan jag lägga till Chinatown på den listan.

Jag och fina Lina kom hit igår efter ännu en uppvisning i thailändsk reseplanering. Vilket innebär försenad buss, oförklarliga stopp, service som görs efter resan påbörjats, exempelvis fylla luft i däcken, vi misstänker att det inte har läst avsnittet om förutseende åtgärder i körkortsteorin. Däckfyllandet föregicks f.ö. av en väldigt intressant sväng på motorvägen, där chauffören helt sonika körde över på andra sidan, la sig i vägrenen och tuffade på mot mötande trafik innan han svängde in på däckfirman. Såklart utan minsta förklaring varför. Dessutom kom han ju på att hans kusiner inte hade fått sin dagliga busslast lite försent, så vi svängde av motorvägen, körde tillbaks 15 minuter och fick äta överprisade oreos. Bara för att.
Nåja. Efter grisbåtar, nattbussar och sömnlösa sjukdomsnätter på div transportmedel är vi ganska härdade och tröstade oss med att det ju iaf var sista turen för denna gång. Och nästa gång ska vi inte vara backpackers i Thailand. Vi ska hyra limo och cruisa runt. Och bo i termitfria lyxbungalows.

Veckan på Koh Mak var obeskrivligt underbar. Ett av väldigt få kvarvarande paradis, som dock tysken Claus (som bott där i 7 år och källsorterar) berättade för oss håller på att säljas ut snabbt och bebyggas. Som alla andra ställen. Vi var helt hänförda första dagen (och resterande 6 dagar) över tystnaden, lugnet, stränderna fulla av palmer, som alla stränder en gång sett ut, och inga strandbarer vägg i vägg, serverandes buckets. Bara en fin liten gunga från en palm, som snabbt blev vår favorit i solnedgången med en eftermiddagsöl i handen.
Personalen på Baan Koh Maks beachcafe var väldigt om sig och kring sig över att vi mest läste hela dagarna, aldrig gick till baren på kvällen (vi insåg en kväll, när vi var borstade och nattade, att klockan var 20:45. Vi skämdes lite innan vi släckte lampan o somnade) och framförallt försökte de få oss att göra någon slags aktivitet, kajak eller moppe eller dagstur med snorklig'ng. Men vi låg under vår kokospalm och luktade på sandflugorna och var såååå lyckliga.

Det blev en lam partykväll med två hyperaktiva och ack så roliga engelsmän som jobbade i tokyo för British Council. Det verkar vara det lökigaste jobbet i världen, så det ska vi söka när vi kommer hem. TIllsammas med brittiskt medborgarskap!

När de hade åkt och lämnat endast sina strandmadrasser till oss så tog vi det lugnt igen. Men vi hyrde cyklar en dag och jäklar vad vi jobbade. I 35 graders hetta, och med livet som insats kastade vi oss ut i djungeln till ö-hundar, ormar och elaka mygg för att se vad ön hade att erbjuda. Ett tempel (nåja, en buddhafigur i en stor sal), en paradisstrand (en till) och lite annat smått och gott.
Vid tolv var vi nästan slut och promenerade tillbaks via stranden och åt lunch till applåder från cafepersonalen.

Idag har vi återigen kastat oss ut på äventyr, men i Chinatown denna gång. Jisses, det är inget för personer med stor integritetszon eller kitschallergi. Som tur är har vi ingetdera och njöt av att spendera våra absoöut sista slantar på massa fina saker.

Ikväll ska vi ta ett glas vin nånstans, äta gatuståndsmat på khaosan (4 kr för en superb Pad Thai) och sen förbereda oss för morgondagens äventyr som inklderar flytt till D&D Inn med poolen, besök till palatset och Thailands största tempel.
På måndag ska vi bara löka vid poolen innan vi beger oss till flygplatsen.
För sen är min långa resa över. Och hur det känns har jag inte kunnat sammanfatta ännu.
Jag får återkomma med det när jag fått verklighetskontakt igen.